Följ med oss på resan

Bättre PR kan man knappast få

När vi trodde att uppståndelsen kring silverskatten hade lagt sig kommer en ung journalist från Gotlands Media för att göra en intervju med Sundres egen Indiana Jones. Hon börjar med att ställa frågor till Calle om hur det gick till när han fann de tusen år gamla mynten i sanden. Sedan vill hon ställa frågor till oss båda om framtidsplanerna för Majstregården. "Jag tänkte skriva två olika artiklar som publiceras vid två olika tillfällen", förklarar hon när vi sätter oss i solen på den tomma uteserveringen. 

Toppen, tycker vi så klart. Vi är innerligt tacksamma för all PR vi kan få och pratar på så mycket vi kan om vår vision för restaurangen, caféet och platsen vi befinner oss på. 

Calle på omslaget av Gotlands Tidning

Nästa dag är Calle på Gotlands Tidnings framsida och artikeln om hur han hittade skatten fyller ett helt uppslag inne i tidningen. När vi lite senare samma dag kliver in på brädgården i Hemse, drygt fyra mil norrut från Majstregården, känner ägaren igen oss direkt och inleder samtalet med att ställa frågor om fyndet. Han är entusiastisk och undrar ifall hittelönen kommer att räcka för att finansiera renoveringen av restaurangen? ”Knappast,” svarar Calle med ett gott skratt, ”men har vi tur räcker den kanske till en ny spis eller nåt”.

Nyheten tar stor plats i tidningen och blir en snackis på ön

Då händer det som inte får hända

Efter fem veckor på ön har det blivit dags att åka till Stockholm. Vi ska titta till vårt hem, träffa vänner och spendera tid med våra älskade barn. Oliver och Gustav, som har höstlov vecka 42, ska komma till Sverige. Och Fredrik, som letar efter ny bostad, vill att jag hänger med på visningar. 

Dagen innan vi åker till fastlandet händer något som hade kunnat ödelägga Majstregården på några få minuter. Det är strax innan lunch och jag står i restaurangens kök och lagar mat. Hantverkarna jobbar utomhus med fasaden och Calle har åkt till Jaktstugan för att ordna med ett par saker. Plötsligt tycker jag att det luktar bränt och pausar matlagningen för att ta reda på vad det kan bero på. Sniffar överallt men hittar ingenting. Lugnar mig med att det förmodligen kommer från en spisplatta där vi har värmt tjära tidigare i veckan. Så är det nog, tänker jag, och hoppas att jag bara inbillar mig. I samma stund kommer Matte, rörmokaren, springandes i korridoren som leder fram till köket.

Majstregårdens restaurangkök

– Hallå Marie, det luktar bränd plast här, ropar han och stannar tvärt när han kommer in till mig i köket.
Han ser sig systematiskt omkring. ”Där ryker det ju för i helv..e!”, utbrister han och pekar på en av lamporna i taket. ”Åh nej”, tänker jag högt och grips av panik, ”nu brinner hela stället ner…!” 
Matte som är betydligt mer samlad än jag frågar var huvudströmbrytaren sitter och vi börjar med att leta i proppskåpet bakom svängdörren. Fel ställe! Med bultande hjärta kutar jag ner till elcentralen som är placerad intill personalingången och rycker upp dörrarna utan att först tända i taket. Det är mörkt som i en säck, men brytaren sitter mitt på väggen, så jag hittar den och stänger av elen. När jag är tillbaka i köket står Matte redan på en stege med en skruvmejsel i ena handen. ”Nu gäller det att få ner lampan fort och kolla så att det inte brinner i taket”, säger han och fortsätter att skruva. Minuterna det tar honom att få loss alla delar känns eviga. Plasten och lysrören är stekheta att ta i, men de måste ner. 

Den brända plastfärgen där lampan har suttit är ingen snygg syn precis

 
Det är transformatorn som är överhettad, visar det sig. ”Vi hann precis stoppa det i tid” konstaterar Matte och är lika lättad som jag. Tanken på vad som hade kunnat hända om han inte hade upptäckt rökutvecklingen så snabbt ger mig kalla kårar. 

– Och hur har ni det här då, frågar Calle när han kommer tillbaka från Jaktstugan en kvart efter incidenten. 
Han kommer utifrån och känner inte omedelbart lukten av bränd plast. Han konstaterar dock rätt snart att det sitter två likadana armaturer till i taket som alltså också har cirka 50 år på nacken…! På mindre än en tio minuter är båda lamporna nedmonterade. Sedan äter vi rödingfilé, kokt potatis och romsås – serverat med hjärtklappning.

Storstadslivets för- och nackdelar

Att lämna ön kommer att ge oss några dagars välbehövligt uppehåll från projekt Majstregården. Det känner vi båda när vi kör ombord på färjan i ottan på torsdagsmorgonen. Vi trivs otroligt bra på ön. Så till den milda grad att vi båda är förvånade. Calle är ju trots allt född och uppväxt i Stockholms innerstad och jag längtade till storstan i tjugo år innan jag flyttade in i farfars bästa väns övernattningslägenhet i Gamla stan 1983. Den var knappt 15 kvadratmeter stor och saknade dusch. Men vad gjorde det? Att få bo mitt i den pulserande huvudstadens hjärta var värt vilka uppoffringar som helst, tyckte jag då. Att jag skulle drabbas av en grön våg sisådär 35 år senare var otänkbart. 

Favoritstället runt hörnet ger en känsla av att befinna sig i Paris 

Det tar mindre än åtta timmar innan det sitter en p-bot på bilens framruta. Vad är detta? Vi som trodde att vi hade betalat avgiften för boendeparkering på nätet. Något har uppenbarligen blivit fel på stockholm.se... 

– Välkommen till Stockholm, säger Calle med sitt mest sarkastiska tonfall.

Vi konstaterar att storstadslivet trots allt har sina fördelar. Här finns en omedelbar närhet till restauranger och caféer där vi träffar vänner mer eller mindre spontant. Här finns alla affärer vi behöver – och inte behöver – på promenadavstånd. Här är livet enkelt, helt enkelt. Och vackert. Jo, för vi njuter av träden som skiftar färg och ljusen som lyser i alla fönster. Det är härligt att vara i stan ändå.

Kungens gräsmattor på Djurgården behöver krattas snart

Vikens Hantverkeri levererar vårt nya matbord i massiv ask. 

Designen kommer ni att känna igen på Majstregården nästa sommar

 Frukost med papperstidning levererad till dörren är en lyx

Covid-19 sinkar våra planer

På måndagskvällen ska Calles killar, Oliver och Gustav, komma till Stockholm. De bor med sin mamma i Köpenhamn och vi träffar dem när de är lediga. Dagen innan de ska resa får vi veta att skolan kräver att man stannar hemma i två veckor om man åker till rödlistade regioner i Sverige. Och Stockholm är en sådan. Typiskt, när vi längtar så mycket efter varandra!

Som tur är hittar vi en lösning som innebär att vi sammanstrålar i Skåne dit danskar får lov att åka utan att sitta i karantän efteråt. Vi lånar ett hus av goda vänner och spenderar några dagar tillsammans i ett soligt Falsterbo. En utflykt till Wanås Konst toppar vistelsen och vi har tur som får parkens såväl som slottets historia berättad av ingen mindre än Carls kusin, Marika.

Marikas berättelser fängslar oss alla (A laundry field, Kimsooja)

Känslan av att gå på vatten är häftig (To breathe, Kimsooja)

Önskningar som delas av många (Wish Trees for Wanås, Yoko Ono)

Gustav, Calle och Oliver på Skanörs strand

Egentligen har jag planerat att åka till New York för att hälsa på min dotter Cecilia den här veckan. Hon fyller år den 16 oktober och jag vill så innerligt gärna vara där och fira henne. Men corona gör det omöjligt att ta sig in i USA så vi ringer Cici från bilen på väg hem från Wanås och skrålar familjen Schnells födelsedagssång. Efter lite drygt tolv år har jag äntligen lärt mig texten.

Saknar min dotter #ThrowbackBrooklyn2018 

Vi längtar tillbaka

Oavsett alla möjligheter och upplevelser på fastlandet, längtar vi tillbaka till Gotlands sydspets där man kan ställa bilen i stort sett var som helst utan att bekymra sig över bortglömda städnätter och idoga parkeringsvakter. Där livet går lite långsammare och man behovsprövar varenda inköp. Inte för att man vill spara pengar utan för att butikerna och posten ligger lite längre bort. 

Eftermiddag i Barshagen

Men innan vi lämnar Stockholm försöker vi träffa så många vänner vi hinner de få dagar som återstår. Det är trots allt relationer som ger våra liv störst mening.

Jag har dessvärre ingen cliffhanger den här gången. Skatter hittar man nog bara en gång i livet, men jag känner på mig att vår fortsatta resa kommer att bjuda på fler spännande historier...