Följ med oss på resan

En vecka i Stockholm 

I slutet av augusti åker vi tillbaka till Stockholm för att ta hand om en del praktiska saker och packa om våra resväskor för hösten. Tanken är att vi ska bo på ön tre till fyra veckor i stöten och sedan vara på fastlandet i en vecka, ända fram till öppningen nästa sommar. 
Det blir hektiska dagar i Stockholm. De första kvällarna träffar vi vänner och familjen och vi hinner även med ett besök på nyöppnade restaurang Fiore på Banérgatan. Där träffar vi Jalle som driver krogen och som generöst delar med sig av värdefull kunskap från många år i branschen.

På nya Fiore äter Calle utsökt fisk och jag en klassisk Vongole  

Dagarna springer iväg och vi far runt som torra skinn för att hinna med allt. Som att montera dragkrok på bilen i Vällingby, hämta nyinköpt släpkärra i Uppsala och gå igenom flyttlådor i förrådet i Täby...! Resten av tiden ägnar vi åt att tvätta, stryka och packa inför den kommande månaden på ön. Jobbkostymer och festklänningar låter vi hänga kvar i garderoben och kompletterar packningen med varsitt par proffsiga snickarbyxor på Bauhaus innan vi ger oss av. När det till slut är dags att åka känns det skönt att lämna storstan.    

Sprillans ny släpkärra på premiärtur

Vi är så redo för vår nya resa!

Nu börjar resan

Vi har hyrt ett charmerande gammalt hus mitt emot skolan i Burgsvik som ligger 1,8 mil norr om Hoburgen. Här bor cirka 330 invånare året om och på sommaren är det förstås många fler. Alldeles runt hörnet från oss ligger Storsudrets enda Ica-butik och ett stenkast längre bort har vi Bertil Norrbys Järnhandel där vi kan köpa det mesta som kommer att behövas för renoveringen av Majstregården.

Vårt temporära hem i Burgsvik

Det har blivit dags att slutföra köpet av Majstregården. Jag har legat vaken sedan halv fem på morgonen och känner mig mosig när vi sammanstrålar med Gabriella, Göran och mäklaren på Handelsbankens kontor i Hemse. Det är en speciell dag för oss alla. Gabriella och Göran ska lämna över sitt livsverk till Calle och mig. Och vi ska påbörja en helt ny resa i livet, som krögare på Gotlands sydspets. 
När transaktionen är klar och vi har tagit emot deras nyckelknippor under högtidliga former, lyfter Göran upp en ryggsäck från golvet och frågar bankkontorschefen om det går bra att låna rummet en stund till.
– Nu ska vi väl ta och fira det här med lite bubblor som man kan köra på, säger han och häller upp Richard Juhlins alkoholfria skumpa i medhavda champagneglas (!).

Skål!! 

Nu är det klart och vi kan sätta igång med vårt nya, spännande projekt. Så spännande att jag har svårt att sova på nätterna… 

Oväntat möte

Efter mötet åker vi direkt till restaurangen. Var annars? Och på vägen dit möts vi av en något oväntad syn. Bara någon kilometer innan vi är framme vid Hoburgen kommer en hjord med kor springandes mitt på vägen och de rör sig i snabb takt rakt mot bilen. Jag blir helt ställd medan Calle, som är betydligt kunnigare om livet på landet, reagerar med ett gapskratt och stannar bilen för att filma händelsen.
– Det här är så kul, ropar han glatt och lägger senare ut sin video på Insta med kommentaren ”På vägen till jobbet på Gotland. Trafik-koos!!”

Oväntat möte 

Bakom korna cyklar bonden Henrik med en käpp i handen och allra längst bak kommer hans söta mamma Dagmar som samlar upp eftersläntrare. När jag vinkar till henne kommer jag att tänka på de så kallade blå zonerna i världen, där människor ofta blir över hundra år. Troligtvis för att de har god tillgång till närproducerade råvaror, rör mycket på sig långt upp i åren och ingår i ett socialt sammanhang som ger en stark känsla av mening. Dagmar är ett levande exempel på detta, konstaterar jag. Även om hon har bra många år kvar till hundra och även om Gotland inte finns utmärkt på kartan över blå zoner. Inte än i alla fall. 

Kvällsbete i potentiell blå zon

Planering av bygget

Den första veckan träffar vi byggare och besöker snickerier som ska hjälpa oss med renoveringen. I trakten finns skickliga hantverkare och leverantörer som vi konstaterar håller en top-notch-nivå, både vad avser produkter och service. Dessutom är engagemanget kring Majstregården stort. Alla vi pratar med vill gärna vara med och bidra till restaurationen av "Majstre", som de kallar stället.

Grötlingbo Möbelfabrik är min drömverkstad

En annan person som engagerat sig tidigt i vårt projekt och som också ska hjälpa oss med ombyggnationen är min bror Lars. Vi har alltid stått varandra nära och på senare år har han blivit något av en förebild när det kommer till annorlunda livsstilsval. Tillsammans med sin älskade Elisabeth har han flyttat till nya platser vart tionde år ungefär och haft två, vitt skilda karriärer. Det är den senare yrkesinriktningen, i form av (fenomenal) fastighetsutvecklare, som han kommer att hjälpa oss med Majstregården. Under Lars besök på ön bollar vi idéer kring det nya caféet och planerar det arbete som hans byggteam ska utföra i november. 

 

Så kul att min bror Lars är här!

Alla ska med 

Ända sedan vi bestämde oss för att köpa Majstregården har Calle sagt att han skulle vilja bjuda in alla i Sundre socken på kaffe när vi har tagit över. Med 27 invånare är Sundre en av landets minsta socknar och trots att medelåldern gissningsvis ligger runt 75 känner han i stort sett alla som är bosatta här. 
Vi sätter upp en inbjudan på den lokala anslagstavlan som är placerad längs med vägen, snett mitt emot Körsbärsgården, och hoppas att alla ska se lappen. Det är väldigt optimistiskt, inser vi när vi har kört därifrån. Särskilt med tanke på placeringen som är lite ”off”. Som tur är springer vi på Sune, Dagmars man, några dagar senare. Han är pensionerad bonde och har kontakt med många på bygden som han lovar att muntligen vidarebefordra inbjudan till. Sedan erbjuder sig också Håkan och Lars, våra nyvunna vänner på Majstres utgård, att lägga ut en notis på Sundres vänners Facebook-sida. 
På eftermiddagen den 12 augusti står långbordet dukat för stort kaffekalas och vi har inte en aning om hur många som kommer… Några minuter före utsatt tid dyker Sune och Dagmar upp. Sedan kommer alla de andra, en efter en. 

Sundreborna sluter upp manngrant

När Calle hälsar gästerna välkomna är varenda stol upptagen och det är svårt att bryta igenom sorlet och skratten som ekar i den halvtomma lokalen. Den tacksamhet Sundre-borna tydligt visar över att vi vill driva Majstregården vidare är så stor att jag måste blinka bort tårarna när jag går runt bordet för påfyllning av kaffe. 

På kortet ser man kiosken som fanns på plasten innan restaurang Majstregården byggdes 1969 

Kaffebjudningen är ett perfekt tillfälle att samla på oss information om ställets historia och ta reda på vad de som bor här vill att vi ska fortsätta med och vad vi ska förändra. Våra planer på att bygga om souvenirbutiken till ett café verkar alla gilla. Och så vill de att restaurangen har öppet på kvällarna igen. Som förr i tiden, när man kunde äta middag i solnedgången.
– Det bästa var temakvällarna då det alltid var fullt på Majstregården, säger Marita som äger Körsbärsgården. Hon minns särskilt en Cowboy-middag för många år sedan, när kocken Tore grillade helstekt lamm på restaurangens baksida och gästerna dansade i matsalen tills det var dags att gå hem i månskenet.

Det är inspirerande att ta del av berättelser från de som har varit med ända sedan starten. Vi samlar på oss så mycket vi kan innan kalaset är slut. 

Här är det vackert på natten också...

Det här är den tredje och sista delen av inledningen till Projekt Majstregården. Vi har kommit fram till nuläget och framöver kommer du att kunna följa utvecklingen steg för steg med veckovisa uppdateringar.